madebyelsa

Jag har hamnat i en liten fälla, jag har blivit näst intill beroende av spelet Harpan. Detta inlägg ska inte handla om spelet, men det var tack vare det jag kom på att tänka tanken till inlägget.

Mamma och pappa har nyss fått tillbaka sin dator från lagning och då tog de bort allt på datorn, så här om dagen när jag inte orkade hämta min på övervåningen så tänkte jag sätta mig vid deras och spela, men spelet fanns inte kvar. Jag tänkte att det borde ju finnas på internet, det gjorde det, men det fanns ingen ångra-knapp. I början gjorde jag samma misstag om och om igen, jag var alldeles för snabb på knappen och missade flera chanser, men till slut lärde jag mig l. Det var riktigt ovant att inte kunna trycka på ångra-knappen och fixa till det man har missat eller gjort fel och jag började tänka på hur livet är.

I början vet vi inte riktigt vad som är rätt eller fel, det krävs någon som berättar det för oss flera gånger och till slut lär man sig, men oftast av sina egna misstag. I livet har vi ingen ångra-knapp. När man är liten får man ofta göra många misstag och alltid bli förlåten men när man börjar bli tonåring är det mindre acceptabelt, ett misstag kan få någon att tappa tilliten helt åt en. Då förväntar sig alla att man vet precis vad som är rätt och fel, men det går inte att veta. Jag tror inte att det finns någon eller att det någonsin har funnits någon som vet precis vad man får och inte får göra, det är då man får börja använda huvudet på riktigt.

Flera gånger har jag velat ha en ångra-knapp i mitt liv, men jag har lärt mig att tänka efter. Det är tack vare alla misstag jag har gjort och av allt jag har sett. Som ni vet så är jag en person som tänker väldigt mycket, kanske lite för mycket ibland, men tack vare all tid jag sitter och tänker så kommer jag oftast fram till bra beslut. Om jag inte kan komma på svaret själv, då frågar jag en nära vän eller en familjemedlem som jag litar på. Men jag tror att rädslan av att inte ha någon ångra-knapp finns i oss alla och jag tycker att den borde tas bort helt och hållet. Om vi får lära oss att göra misstag på misstag utan att någon säger ifrån redan när vi är små blir det svårare när vi blir äldre. Alla behöver någon som sätter ner foten när den ser att sin kompis(eller liknande) är på väg åt fel håll och säger ifrån, då behöver vi inte ångra-knappen. Då behöver vi inte göra det där misstaget som kan förändra våra liv föralltid.

Jag har lärt mig, att aldrig ångra vad jag har gjort. Allt det jag gör lär jag mig av och det är en otrolig egenskap att kunna tänka på det sättet. Jag tänker efter före jag gör saker, jag tänker på vad jag har gjort när jag har gjort saken och sen försöker jag se hur det kan påverka mig eller någon annan. Det jag försöker komma fram till är att strunta i den där ångra-knappen, vi alla skulle gärna vilja ha den tillgänglig alla timmar på dygnet men det finns ingen ångra-knapp, bara personer som älskar oss även när vi gör fel. Så strunta i den där ångra-knappen, börja tänk efter istället så kommer ni inte att behöva den. Men låt aldrig rädslan av att förlora hindra dig från att göra saker, men tänk efter först!

Update: Jag vill såklart inte att ni ska bli världens tråkmånsar men jag tycker att jag ser och hör allt för många som gör saker för hastigt och som de sen ångrar, det är därför jag ger er tipset!

För några veckor sedan när jag och några kompisar var i Gävle för att shoppa fick jag den verkliga sanningen upptryckt i ansiktet. Vi såg en hemlös man sitta på gatan. Han hade en skylt där det stod något som ”Can you please take me home” eller något liknande, jag kommer inte ihåg riktigt. Denna upplevelse biter sig fortfarande kvar i mig och jag känner att jag behöver dela med mig av mina tankar kring detta. Jag har sett hemlösa förut och jag blir lika ledsen varje gång, men anledningen till varför denna gång sitter kvar i minnet är nog för att det kändes så orättvist. Där kom vi, fyra tjejer, med shoppingkassar och leende upp till öronen men när vi såg mannen blev vi alla lite ställd. Jag var dock den som tog åt mig mest. Det kändes så fel att jag gick där helt obekymrad och nöjd över mina nya inköp medan han satt där på gatan och såg ledsen ut. Så idag när jag satt framför TV:n och kollade på Den hemliga miljonären, kom jag att tänka på mannen på gatan igen. Jag kommer också ihåg att jag pratade om honom en hel del när vi var på tågstationen och jag känner fortfarande att jag kunde ha gjort något mer än att bara titta och fortsätta gå med gråten i ögonen. Jag förstår inte varför livet ska vara så sjukt orättvist för vissa människor. Varför finns det dom som kan slänga ut pengar på allt möjligt medan det finns dom som knappt får ihop pengar till mat för dagen och som inte har tak över huvudet? Missförstå mig inte nu, jag tycker att de som har slitit och arbetat som djur för att komma till toppen har rätt till att leva ett bra liv, men det betyder inte att de har rätt till att inte hjälpa de som är utsatta. Om jag skulle ha mer pengar skulle jag ha skänkt några hundra i månaden till organisationer eller till personer på gatan bara för att känna att jag gör en bra sak, men jag har tyvärr inte så mycket pengar i dagsläget men om några år hoppas jag kunna göra det. Men efter att jag sett mannen på gatan hade jag lust att gå tillbaka och ge honom lite pengar eller något annat som kanske kunde hjälpa honom lite, bara för att känna att jag hade gjort något bra för någon. Vi måste våga hjälpa andra än oss själva, för det var precis vad jag inte vågade just då. Jag ångrar mig så mycket att jag inte gick tillbaka till mannen men det som är gjort är gjort och jag vet att nästa gång jag ser någon hemlös kommer jag att göra annorlunda än att bara fortsätta gå. Jag tycker att vi alla borde skänka något som kan hjälpa de utsatta. Med de utsatta menar jag inte bara hemlösa, utan även de som blir misshandlade, lämnade, våldtagna eller liknande. Att skänka något behöver inte betyda att ge bort en massa pengar, jag tror att mannen vi såg på gatan skulle bli jätteglad över en tia. Om du nu tycker att du behöver den där tian mer än mannen eller kvinnan i gatuhörnet får du tycka det men det är något som du får leva med i ditt samvete men jag klarar i alla fall inte av att leva med att veta att jag kunde ha gjort något, så från och med idag ska jag inte bara gå förbi, jag ska göra något åt saken.